I lördags var det höstträff i Johan-Olovsällskapet i Horndal. Det hölls på bruksmässen, som ligger i bruksparken i Horndal, med ruinerna från det gamla bruket inom synhåll.
Inbjuden gästtalare var Maths Isacson, professor i ekonomisk historia vid Uppsala Universitet. Han behandlade tusen år av järnframställning på tre kvart och lyckades placera Bergslagen och Horndal mitt i historieflödet.
Eftersom författaren Johan-Olov Johansson skrev om bergslagsbruken och särskilt om Horndal, där han växte upp, är detta också en bakgrund till hans författarskap.
Brytpunkter i Bergslagen var temat och det finns det gott om i historien. Brytpunkter där produktionsmetoderna ändras, där produktionen tar skutt på statistikkurvorna över tillverkning och så – för Horndals del – bara upphör 1979.
Vi fick oss till dels lite siffror över järn- och stålframställningen i världen och om jag fattade rätt så ser det ut ungefär så här:
Världens stålproduktion ökade kraftigt mellan 1740 och 1910.
Det är ju en väldigt brant ökning fram till 1910 och man undrar var det ska sluta.
Det undrar man ju fortfarande. men för världens stålproduktion mellan 1850-2000 finns i alla fall följande statistik:
Kurvan hackar lite där längst upp vid år 2000, men nu har Kina kommit igång på allvar och då sticker kurvan uppåt igen. Kina tillverkar 900 miljoner ton stål, varje år, alltså mer än hela världens stålproduktion år 2000. Nämen, kan det verkligen stämma? Jag har använt mina anteckningar från mötet och så har jag lånat tabellerna från Jernkontorets redovisning av stålproduktion. Jo, det verkar stämma.
En stor del av Johan-Olov Johanssons författarskap handlar om en av brytpunkterna i Bergslagen historia. Under årtiondena kring förra sekelskifter då de gamla brukspatronerna försvann och ersattes av disponenter ändrades också relationen mellan smeder och arbetsgivare. Disponenterna var representanter för ägare som man aldrig såg till och de var enligt Johan-Olov inte något annat än drängar. Disponenterna lydde bara order, till skillnad från brukspatronerna som åtminstone ibland lät sig resoneras med. Mer om Johan-Olov Johansson här.
